Oj, oj, oj.

Ibland blir allt bara lite för besvärligt, och då finns det inte mycket tid att sitta och "leka" vid datorn, men men, den som väntar på något gott... Här kommer en snabbare-snabb uppdatering av vårt liv senaste tiden, men nytt har hänt sen jag påbörjade detta inlägget så inom kort kommer lite uppdatering på det med! Tack för tålamodet...

Alfred och Adela är si så där 60% ovänner, och 40% världens BFF. De leker, klär ut sig, lagar mat, snickrar, målar, degar osv osv, skrattar och pratar oavbrutet med varann... Det är verkligen underbart som förälder att se!

Och lika underbart som det är -lika förtvivlande är det när kriget rasar. Än en gång är det vår älskade lille Alfred som bekymras av något som går ut över oss alla... Och allt runt om kring, så det är han som krigar... Vi andra som försöker låta bli att hamna i skottlinjen, för att tala bildligt. Det gör så ont i hjärtat, men just nu orkar jag inte ens skriva om det, utan lämnar detta till nästa inlägg.

Och denna fantasi -som barnen har. Otroligt. Adela har ju i ett år försökt skylla mycket på "-de däj hajjajna", som kommer in i vårt hus och har sönder saker, häller tvål i hennes rum, stökar ner osv osv. Om jag får tag i de där hajarna alltså! Så ska jag packa ner dem i en låda, tejpa igen den och ställa längst uppe på vinden -utan vatten! Grr...

Följande bild är från en tidning som mormor satt och läste i...

"-Men det äj ju mojfaj!" (morfar Ari) säger Adela och ler med hela ansiktet! Men vi sa till henne att det är ju sällan han är sååå glad!

Förra söndagen slocknade vår lille grabb efter flera timmars bråk och tårar, och sov nästan 4 timmar mitt på dagen!!! Var säker på att han höll på att bli sjuk, men efter tuppluren var han så glad, go, rolig, snäll och mysig att vi nästan började fundera på om han skulle återgå till att sova mitt på dagen och vara uppe halva natten... Stackarn var helt utslagen mellan Doris och Griseknoen (eller Gjise noen som Adela kallar den...)

När Alfred tar så mycket plats, energi och tid, så passade vi på att ge Adela lite välförtjänad "egen" tid med oss vuxna. Hon och pappa bakade PlayDoh-lera! Och under tiden pratade vi, och funderade tillsammans över livets stora frågor.

Sen ville hon hjälpa pappa att diska, men ibland (alltid) kommer det vatten überalles, diskmedel überalles, skum überalles och ofta går glas eller tallrikar sönder. Hon vill verkligen inte göra så -men ooops, så tappar hon, oooops så spiller hon, stackarn har ärvt sin pappas **klumpighet.

(** klumpighet är kanske fel ord, men oförsiktig är inte heller rätt, slarvig fast omedveten om det, kanske??! Det är sött och charmigt på något vis, för båda skrattar förlåtande över sin åkomma och städar upp utan en sur min, även när det sker för 7:e gången samma dag...)

När lilla Pippi ber pappa om:

"-Liiiiite liiiite", diskmedel och blinkar med sina förtrollande ögonfransar, kan ju inte han säga nej...

Sen blev det stor-bak med PlayDoh!

Men sen skedde det iallafall, efter disk, bak och allt. Pang sa det och ett glas krossades med hjälp av lilla-bus. Och en glas-skärva skar upp hennes två minsta tår och det blödde rejält! (Så mamma fick lägga sig ner efter en ordentlig omplåstring). Men då hade som tur var räddaren-i-nöden vaknat från sin tupplur och svooopade in och tröstade lillasyster. Och följande bilder talar så väl för sig själv och jag kan bara säga: "-Mmmm" och sucka lyckligt när man ser denna sidan av lille killen.

Vad vore livet utan de små liven... Enkelt, ingenting!

Puss å kram

Mamma mu (s)