Prins(essan) och prinsessan!
Hemma är det kul att leka på sina nya rum, och att klä ut sig. De har börjat leka "mamma pappa barn" kortare stunder, men oftast leker de "prinsessa i nöd och räddande supehjälte"... Men en dag tjöt det i trappan ner, och båda små kom springandes som prinsessor i nöd! Så söta så. (till pappas förskräckelse, kanske var det därför han gick med på att ge Alfred ett "Ninja-kit" på vårmarknaden trots att det är han som brukar få ta smällarna i kriget med svärden här hemma!)
Japp, och flyga kunde de med -som Madicken ungefär.
Efter ett härligt kalas hos nyblivna 14-åriga kusin Evelina (bra jobbat, nu börjar du få ordning på föräldrarna!) så sov vi över i Månstad, och det gjorde även mina andra kusiner Ellen och Kalle, och deras mamma Lotta. (Då alla pappor var och spelade poker.)
Det var så mysigt så!
Uppfostring offentligt?!
Jag klippte ut ett grönt kort (belöning), ett gult kort (varning) och ett rött kort (bestraffning) och hade med i fickan och de fick veta i förväg vad de olika färgerna innebar. På så sätt slipper vi ju ropa, be, hota, tjata tänkte jag, och låta som.... alla andra föräldrar med barn över 3 år...
Och himmel vad effektivt det var!
För första gången på länge höll de sams hela vägen in till stan -inte en enda sur min- och i vanliga fall är det slagsmål innan vi är uppe på 27:an! Och det fick belönas med ett grönt kort -vilket innebar att de skulle få glass efter maten.
Sen levde vi "på kanten" igen -måste ju prova det nya "kort-systemet" -vi tog med barnen till både djurparken (premiär för i år) och -hör och häpna- till vårmarknaden i Borås! Dessutom smet vi in på en av mina två salonger och fick drop-in-klippa barnens härliga rufs. Japp, vi är inte rädda för att spränga gränserna inte... Man får ju passa på när mamman är på benen, eller hur!
Vi lunchade på Thai mat (också det helt premiär -som skall upprepas då alla fyra blev tokförtjusta i den maten, tack kära Malin för tipset) vid lekplatsen vid vattentornet i Borås.
Påskliljor och pingstliljor är ju så fina, och lättplockade om man är snabb undertiden mamma eller pappa blinkar -för så snabbt går det!
Barnens mormor brukar citera från filmer och så säger hon snabbt: "-Vilken film är det?". Och nu kommer en quizz till henne med hjälp av Alfred:
"-Ih mh iu ouh" (läses som hundgnäll)
(Ledtråd -eftersom det är en stillbild syns det ju inte att han vickar på rumpen där på den lilla klippan)
Jajamensan!
Jag hittade en som såg ännu surare ut än min fästman! (titta noga i bakgrunden) Henke älskade, jag hade fel den gången när jag sa att jag inte trodde det fanns någon som kunde ha värre humör än dig, även om jag tog i då av ilska.
*puss puss*
Älskar dig ändå, och du mig, trots allt, eller hur?
Efter en liten skogspromenad i Borås urskog (där ovanstående bild togs) där Henke mötte sina likasinnade, så kom vi till djurparken... Barnen sprang med tjutande skratt mot alla dino:sar. Tittade, klappade och pratade med/på dem.
Men de levande djuren är ändå bäst. (Ja, än en gång är det ju stillbilder så det syns ju inte att dinosaurierna var uppstoppade) Kan titta på dem hur länge som helst. Både rogivande och underhållande. Det är underbart på djurparken!
Sen upptäckte jag att mina små gull- (skit) -ungar rätt som det var började sputta ikapp. ???!!! Nej nej, nu blir det gult kort! Varning varning! Men det räckte att varna med att få gult kort så slutade de på en gång... Kanon!
Ja, och på tal om varning!
"Here comes the truth and nothing but the truth"
Nu måste jag få detta ur mig... Igen.
Det är ju inte så ofta vi hittar på något med barnen, därför blir det lite märkvärdigt för oss när vi provar -och lyckas! För det är ju så ofta det slutat med total katastrof, gallskrik, panik, ilska och känslomässiga bryt... Tänk när vi förra sommaren, bar barnen -raklånga av gallskrik- från Böda campings lekplats, heeeela vägen bort till gästparkeringen. Folk stannade, pekade och tittade. Vi gick 6 st vuxna skamset på rad, varav två bar var sitt vansinnigt barn. En liten tjej i 4års ålder stannade och pekade förskräckt, och hennes mamma tog henne i handen och sa: "-Ja, visst ser det illa ut, tänk, så ser du också ut varje gång du blir arg, det kan du kanske tänka på nästa gång... " Min pappa sa ursäktande till folk vi mötte att vi inte kidnappar dem, de har bara ett ruskigt humör. Stackars alla! Efter allt vi gått igenom senaste 3-4 åren så finns det ingen ork att reda ut situationerna... Därför är det lättast att bara vara på platser där man kan låta explosionerna komma om/när de kommer. Men några gånger har vi faktiskt provat efter Alfreds operation, och det har slutat väl, *peppar peppar*, men vi tar det lite lugnt ändå, för inom hemmet blir det jobbigare efter vi hittat på något då orken tryter och det blir för mycket känslor och tankar att reda ut... Tyvärr.
Adela är ju trotsig och viljestark, kan skrika, gråta och bli jättearg om hon inte får som hon vill, eller tycker hon blir orättvist behandlad -som alla andra barn, så går det ju upp och ned i humöret, och pendlar med vilken ålder och utveckling hon hamnar i. Som alla andra barn verkar ha det...
"-Du får inte torka, pappa ska!". Eller ibland kan hon ropa åt oss:
"-Jag vill inte leka med er någon mer gång", för vi ber henne ta på stövlar istället för ballerina tofflor ut i regnet osv...
...och jag som gärna lyssnar och läser barnpedagogik ser ju många likheter i vad både föräldrar och psykologer talar om, med vår lilla snuttra. Hon håller sig inom den ramen som verkar vara den "vanliga" -även om det så klart är jobbigt med stundtals, precis som det ska vara med barn!
Just nu läser jag "Trotsboken" av Malin Alfvén & Kristina Hofsten, den är underbar!
Och mycket stämmer så väl in på Adela, från både 2-3 års utvecklingen och 4 års-perioden... Men det stannade inte där, jag beställde en hel hög med böcker för att hitta något som kan hjälpa oss...
Men hur besvärlig hon än må vara sina värsta stunder, så är hon INGENTING jämfört med Alfred.
Våra två små barn spelar i helt olika divisioner liksom, med humöret och utbrott, och innan man upplevt skillnaderna mellan de "vanliga" barnen och de "utbrotts-barnen" så kan man inte förstå!
Alfred testar oss dagligen om och om igen, driver oss till vansinne ibland, får oss att tvivla på oss själva och vår kärlek till varann testas om och om igen.
Vardagen har verkligen varit tung pga honom, och som mamma smärtar det att säga så.
På senaste tiden har vi övervägt att åka och få honom undersökt av en psykolog för att se om något är fel... Men på dagis säger de att han är otroligt duktig och tidig, och att det inte alls tror att det är "fel" på honom, den ena fröken sa med ett leende att hon bli inte förvånad om han blir president! Och i bokens avsnitt nu om 4 åringar fanns det bara någon rad som jag kunde identifiera med honom...
Vissa stunder är han så kramgo, snäll, omtänksam och underbar så det värker i hela kroppen av kärlek och lycka, då får man "tanka upp" sig med Alfred-kärlek så man kan hålla ut när han inte är lika enkel att älska.
Det är vansinnigt jobbigt som förälder att erkänna för sig själv, och för andra, hur otroligt krävande han är. Och har varit sen si så där 4 månaders ålder...
Sen operationen och sin 4 årsdag har han börjat lära sig prata och argumentera sig igenom de flesta utbrotten, men visst kommer utbrott nu med -även om det inte håller på lika länge, och blir lika våldsamt.
Det är inte bara "vanligt" bråk -det är krig!
Ett krig som följs av sorg, besvikelse och skam från oss alla, speciellt för lille killen som ser hur ledsna vi blir av hans beteende.
Mitt i allt det jobbiga brummar en oändligt förlåtande kärlek som är så oförklarligt stor.
Men längre bak i boken fanns ett avsnitt som jag fastnade i, och nu har jag läst följande:
(som om någon skrivit ner och svarat på mina tankar och känslor)
Utdrag från kapitlet om "Extra krävande barn" sid. 83-85.
"En del barn är alldeles ovanligt krävande. De är envisa, intensiva och viljestarka till sin läggning." ...
"Just de här extra krävande barnen är ofta begåvade och har starka känslouttryck. När de blir arga blir de väldigt arga eller outhärdigt gnälliga. När de är glada är de oftast väldigt glada och nöjda. Man kan beskriva de här barnen som diamanter som måste slipas för att sedan bli juveler." ...
"De är ofta tidigt utvecklade och har en styrka och fantasi som man kan avundas dem och som kan föra dem långt i livet, Ibland kallar man dem 4%-barn, eftersom ungefär 4 barn av 100 är ett sådant envist och viljestarkt barn.
De extra envisa barnen utmanar ständigt föräldrarna och deras tålamod. Därför är det svårt att vara förälder till dem. De kan under perioder faktiskt skapa totalt kaos och förtvivlan i sina familjer och helt dominera livet för resten av familjen. Ett starkt barn kräver förstås ett extra starkt motstånd.
Därför blir det kraftiga urladdningar från både barn och föräldrar med ett sådant barn i huset.
Urladdningar som följs av gråt, närhet och försoning. De ovanligt envisa barnen får oss ständigt att känna oss som dåliga föräldrar därför att vi alltid måste vara nära dem, skälla på dem, förmana och berätta vad de får och inte får göra. Som förälder tar man på sig skulden, tänker att jag varit för slapp eller för sträng, för krävande eller för ilsken eller för inkonsekvent. Vi har misslyckats med att sätta gränser.
Men det är inte föräldrarnas fel att barnet är ovanligt envist och starkt. En del barn är sådana och behöver få vara det. Det är inget negativt med det. Men det är jättejobbigt och tröttsamt! Det kan vara svårt för andra att förstå hur jobbiga de här barnen är. Ofta är de ju mycket lättare att ha att göra med när de är borta än hemma. Det är mot oss föräldrar som barnen törs visa sina riktigt trotsiga, arga eller gnälliga sidor i trygg förvissning om att vara älskade ändå.
De behöver ha sina starka utspel för att få ordning på sin inre värld som är full av tankar, känslor och händelser."
... "Många föräldrar till ett extra krävande barn får tankar om att deras barn kan vara ett så kallat bokstavsbarn (damp, adhd) eller ha allvarliga koncentrationssvårigheter."
... "De kan till och med få relationen mellan mamma och pappa i gungning. De har stor makt."
Äntligen.
Tårarna trillar i jämn ström ner för kinderna i tacksamhet.
Älskade, älskade underbara lille Alfred, nu vet vi vad du är... Inget bokstavsbarn, utan ett sifferbarn. Du är ett 4%-barn! Vartenda ord stämde i hela kapitlet!
Nu ska vi hjälpa dig att slipas till den mest glänsande och vackraste juvel av dem alla.
Det är ju så för alla föräldrar att barnen är det finaste man har -alltid! Trots sina brister och sitt humör, trots rinnande snor och jordiga fingrar -de är utan tvekan fantastiska!
Vi strävar alla efter att bli lyckliga, men vi gör det på olika sätt. Och vi kommer alla hitta olika vägar. Jag hoppas bara att alla når fram till sitt mål, även vi, för det tycker jag alla är värda -lycka.
Lycko-önskningar till alla er som tagit er tid och läst mina funderingar så här långt!
Kram!
