Nytt år, nya äventyr, och nya hyss!

Dock-dagis

"-Mamma mamma, ropade barnen, nu har alla små dockorna dött, vad ska vi göra med dem?"

Det har varit en del prat om döden, om att slå ihjäl sig, bryta ihjäl sig osv... Så för att av-dramatisera det hela så svarade jag:

"-Ge dem en liten spruta och väck dem igen!"

"-Nej jag vet, sa Alfred fyndigt och tog i lilla-systers arm, vi låter tigrarna komma och bita dem! Vi kan ju låtsas att det är snälla tigrar som bara bits lite grann och kan väcka di döde". (Gissa vilken film som gått på vår TV om och om igen, tills den är o-spelbar?)

Vi har ett gäng blöjor som inte passade lillans stjärt så bra så de använder hon till sin Ida, (En Rubens barn docka, som är ganska bred över stussen), men just Ida låg kvar uppe och två mindre dockor fick vara på dock-dagiset...

...men den stora blöjan passade inte till dem...

Hmm, om inte blöjan passar dockan, kanske den passar på Adela?

...för stor för både dockan och Adela, men kanske kan det finnas en annan liten (?) rumpa blöjan passar på?

Aha! Perfect but!

Ja, alltid är det bus på gång!

Adela klättrade upp på mig när jag halv-låg på soffan, stod raklång upp på min mage och gjorde ett litet skutt. Skrattade av min halv-busiga-och-halv-missnöjda-grimas och gjorde ett par skutt till, fram mot bröstkorgen. Nu blev hennes bus-glimt mer allvarlig... Hon borrade ner sina hälar när hon landade efter ett skutt på bröstkorgen och det gjorde ganska ont så jag kved till och rynkade pannan...

"-Adela, så får man inte göra! Ser du inte på mammas ansikts-uttryck att det gör ont?!" skyddade pappa Henrik.

Adela log med fjäskande min, och tittade på mig. Drog in ett djuuupt andetag och blåste mig i ansiktet.

"-Så, nu gör det inte ont längre..." sa hon och klättrade nöjd därifrån.

I julklapp gav jag biljetter till hela min söta familj till "Disney on ice", där mängder av Disney-figurer dansar, sjunger och konst-åker. Eftersom Alfred har blivit en helt ny liten kille efter operationen (fast egentligen är det ju "bara" hans humör och kommunikationsförmåga som ändrats) hoppades jag att denna gången få en lyckad familje-upplevelse, utan panik-skrik, krig och desperata handlingar... Som de flesta andra familjer verkar kunna ha och njuta av tillsammans.

Min önskan besvarades! Tusen falt!

Alfred njöt nöjd och underbar under både resan dit, under 10 minuters-promenaden från parkeringen i -15 grader kallt, under hela föreställningen, pausen och tills vi satt i bilen hem... Då kom ett trött gnäll-skrik om mer välling, och efter ett stopp på en mack så var även det skriket ur världen.

En tung cement-klump har lättats från mitt hjärta. Drömmen har slagit in, att det var en fysisk åkomma som orsakade hans utbrott -istället för ett genetiskt, iallafall en gång, och det är jag mer än lycklig för! Bäst av allt var "Peter Pan"-showen, då gungade vår egen lille pirat med i sången och försökte sjunga med. Under den allra första sången snappade han upp att alla klappade i takt till musiken, och han kämpade med att klappa samtidigt som alla andra -och hamnade i otakt och klappade när alla andra inte klappade, och var tyst när alla klappade. Under nästa sång fick han lite bättre kläm på det, och det var så härligt att se hur hela hans lilla kropp kämpade med att förstå takt-systemet. Adela förstod ingen takt riktigt, hon bara klappade och klappade, och dansade med till musiken och kollade fascinerat på de duktiga åkarna.

Det var inte lätt att fota de otroliga scenerierna... Lättare att fota de små köld-bitna små när vi ÄNTLIGEN nådde bilen efter showen.

Souvenir-shopping blev det som belöning för barnens fantastiska uppförande!

Vi frös efter promenaden i blåst och kall snö till bilen, och vi var alla ganska trötta efter en lång resa och en stor upplevelse bland mängder av folk... Adela ropade:

"-Men stäng dörra´!" när jag öppnade så vinden med snö for in i den ännu kalla bilen för att fota lite...

Pappa gör varsin flaska "hemfärds-välling" i det behändiga "uteköket".

På söndagen sen var barnen lite småtrötta, men ändå väldans nöjda. Alfred fick börja på skridsko-skola i Nittorp (dags att börja öva på att göra mig till en hockey-mamma, när jag inte fick bli en hockey-fru) Han och Henke åkte iväg hela förmiddagen, och kvar var jag och lillan hemma. Men inte är det trist för oss, för Adela är underhållande! Hon spelade och sjöng för mig... Gitarren gick även att använda som både piano, fiol och trumma -förutom vanlig gitarr.

När brodern kom hem så började de pyssla, och färglägga.

Det gjorde de hela kvällen sen... Pluttrandes nöjda intill varann med sina fantastiska funderingar. Adela har precis börjat hålla ordentligt i pennan och färgen hamnar där hon vill -nästan iallafall. Hon övar och övar!

Annars händer det väl inte så mycket... Renovering, möblering, sortera, slänga, slipa, fixa, spackla, bära, planera, nagel-tappning efter inflamation, förkylning, vardags-sysslor, läkarbesök, inventering, bokföring, fylla i försäkringskassan, betala räkningar, komma ikapp med tvätten, röja ur och sortera garderoberna osv, osv, osv i evighet och evigheter... Å, just det ja, vila med! Måste hinna vila lite med!

"-Tada!" ropar Adela när jag kom upp till övervåningen igår.

"-Här jobbar jag och pappa i mitt rum..." förklarade hon. Alfreds rum är nästan klart, och Adelas är påböjat, sen tar vi hallen, och sist sovrummet... Sen är det väl dags att fortsätta påbörjat arbete i källaren... Och helst ska allt vara klart innan våren, då är det ute-fix igen som gäller, vi har både lekstuga och staket att måla och renovera klart. Jag kan fortsätta berätta mer som måste ta vår energi...??!!

Hon demonstrerade både slipning och att hon var lamp-ansvarig så pappa kunde se vad han skulle jobba med.

Alfred har ett litet favorit-trick. Han säger att han nyss tvättat fötterna och så ska man lukta om tårna luktar "racerbils-schampo" eller vanlig tvål... Eller bara gott.

Så får man lukta på tårna han sticker fram, han vickar dem mot näsan, och ofta luktar de lätt tå-fis efter en dag på dagis, och grinar illa och rynkar näsan, så skrattar han gott, och ropar på den andra föräldern...

Bråkar pappa om illa-luktande tå-fis, så är det ju lätt att hitta på mer bus! Som att leka potta med pappas jobbar-kängor! (Pappa vågar knappt kolla på dem när de leker både potta och svans med hans skor, är rädd att de inte kan hålla tätt just dessa minuter... Då blir jobbardagen inget vidare trevlig för pappas tå-fisar nästa dag... )

Vi vill önska god fortsättning och hoppas att alla har landat i en mysig vardag igen. Sköt om er, lek och ha kul, det ska vi försöka ha utifrån de förutsättningar vi givits!

All lycka!

Hjärtliga kramar

familjen på Tallbacka

Gott nött... nytt år!

Visst kan vi ibland önska att vårt liv vore annorlunda. Att jag som mamma kunde "fungera" något så där, iallafall ibland, att pappan fick mer hjälp att bära det tunga lass som vardagen kräver... Och att barnen kanske kunde vara lite mer fogliga, nöjda och mindre ... busiga och vilda!

Men när allt kommer omkring, och man ser till helheten, så är vi alla otroligt lyckligt lottade. Vi är vid liv alla 4, och om de "ärr" vi kunde drabbas av under de 3 månader av hemskhetens graviditet så bär jag gärna på alla dessa för att skona min dotter, och resterande familj. Vi kunde lika gärna haft både en ängla-dotter och en ängla-mamma i den här familjen. Vi lever, vi är lyckliga tillsammans. Visst vore det bra om hälsan vore med oss, men vi är tacksamma för den liv vi har... Just bara för att vi faktiskt har det.

"Ett barn är ett mirakel väl värt att vänta på.

Nästan ett ännu större mirakel är när de små liven blir två.

Den finaste gåvan av dem alla en mor och en far kan få.

Den tiden går så fort från små små barn, till stor.

Och kärleken bara växer mer än man någonsin tror.

Man hör ihop med varandra, far, mor, syster och bror.

Och även om man kan längta bort från vardagen ibland,

hör vi alla samman av ett gudomligt kärlekens-band.

Och ingen större lycka kan jag någonsin tänka,

än den mina älskade barn oss dagligen skänka."

Vi vill skicka ut lite tacksamhet till alla som står ut med oss...

Både vilda barn, ouppfostrade hundar, brist på julkort, kanske oplanerade presenter och avhopp från kalas osv, vi bryr oss inte mindre nu än innan, men vi orkar/hinner inte visa det längre. Vi kämpar på ett "att-överleva-stadie" och det finns inte så mycket utrymme för annat än just att få vardagen att avklaras, samtidigt som vi måste fortsätta med att få huset i bättre skick så vi kan utnyttja övervåningen och få ordning bland våra saker och kläder. Vad gäller planering, så det blir vad det blir, ett tag framöver. Hoppas att du hittar något att vara tacksam över -att du njuter av det du har, och inte är missnöjd med det du inte har...

Det är vårt nyårslöfte för 2010.

Att överleva och ta hand om varann, att njuta av vårt liv utifrån den situationen vi givits och försöka börja resan mot en försoning med den, för att sen kunna ta itu med problemen och återigen börja planera och skapa en mer eller mindre normal vardagsrutin igen.

Vår nyår var allt annat än festlig och spektakulär -men alldeles alldeles perfekt för oss i år!

Tre-rätters-middag med spel, musik, dans, bada badtunna och fyrverkerier i Månstad.

I väntan på raketer och godis kunde man ju slå in sin storebror och lägga under granen... Tänk, den bästa klappen av dem alla!

Sen var det dags, att mitt i natten knata iväg genom ko-hagen längs med sjön, till badplatsen där vi skulle få himlen att glittra! Mängder av minusgrader bet i kinderna och snön knastrade under skorna, det var sagolikt spännande...

Tillbaka efter den lilla trippen med fyrverkerier så fick vi värma oss i den härliga tunnan. Åh, så skönt! Alfred härmar sin pappa och kastar "snöbolle" (som han säger) på alla som står och fotar dem som badar!

Är man inte sugen på julmat längre kan det kanske gå lika bra att äta upp morfars och mormors inredning?!

Det nya året har startat bra med barnen, tycker jag ändå. Än så länge friska och nöjda. Alfred har fått lite nya kläder som han själv fått välja ut, och han är nöjd och använder det hela tiden -när han inte är naken-fis. Öronen måste hållas utanför så han hör lika bra som "Spajdermäään" =Spiderman, inte Spindelmannen, utan Spiderman!

Och vår lilla docka har äntligen låtit sina horn växa ut, länge har de varit dolda under de ljuva lockarna, men nu så sticker de fram *skrattar*

Förra nya året.

Precis in på det nya året, för ett år sen, så hade sonen "dille" på fällor, och knöt fast allt överallt, hela tiden. Adela hade fått en sulky av min kusin Evelina som hön körde runt med sin nya docka i, hela tiden. Den fick hon efter nyårs-firandet på Faluns barnakut och katastrof-semestern i Mora.

Alfred blev lite sotis på Adelas nya bäbis och fick låna en dockvagn till sin Emil-docka, så de kunde leka "mamma-pappa-barn".

Det nya löftet om att starta motionera gick bra till en början, men sen brast allt under försommaren med ett par dunderförkylningar på rad, så nyårslöftet blev bortlånad, och vi har inte sett röken av den sen dess! Hoppas på nystart snart, för jag gissar att den inte rullat många meter sen den for från oss...??

All lycka till just dig, på det nya året. Hoppas det är fyllt av lycka och välmående för oss alla!

Familjen på

Tallbacka

Vinterbus-hälsningar!

Så här med semester i mellandagarna, och lov från dagis så finns det massor med tid för lek... och mys!

Som tur är finns det vit underbar snö ute på marken och det kittlar i allas barnasinne när pulkan ska fram, och snön gömmer gräset på backen. Tur att de nya stjärtlapparna passar lika bra under föräldrarnas stussar, som småttingarnas.

Måste ju smaka på snön med... Blä...

Adela sitter själv på den nya dubbel-barns-(+pappa)-racer-pulkan... Den lilla stunden hon orkade vara ute, hon är så hängig och orkar inte långa stunder... Berättar mer om det senare... Alfred och pappa passar på att ha snöbollskrig när töserna går in efter en stund ute i backen.

Efter en stund på soffan inne ensamma, kom pojkarna in och då hade vilan kommit till sin rätt, och Adela orkade vara med storebror och leka!

Och som de leker... och låtsas... det är underbart att höra dem, och vi håller på för fulla hus att renovera deras rum uppe så vi lockar dem till mer lek, mer utrymme, kittlar fantasin och kanske mindre kiv stundtals när vi alla slipper trängas på en våning, utan kan utnyttja vårt andra plan av huset med.

Denna gången blev det "Riddaren-ska-rädda-sin-prinsessa-från-draken-lek". Den är poppis!

"Prinsessan på fj...ärten" (hon har en burk med "prutt-lera" som heter så "prinsessan på fjärten", den har hon underhåller sig själv med i sin långa väntan på räddning, *prutt, prutt* låter den från den sötaste lilla sessans burk) sitter och väntar på sin riddare...

Nu skymtas han i fönstret...

...den tappre riddaren kommer till undsättning!

Som "snipp snapp snut, så var sagan slut" så tar riddaren av sig hjälmen och kysser sin prinsessa som glatt och troget delar ut en puss!

Ja, då var jobbet avklarat. Prinsessan är i säkerhet, iallafall från draken, från sig själv kan hon inte räddas den lilla trillan...

"-Vad ska vi nu leka? undrar Alfred, det är ju så länge till nästa gång Tomten kommer med nya leksaker!?"

(den tappre riddarens prutt-burk heter "smyg-fis", bara så ni vet!)

Våra håriga små monster... (Inte spindlarna i källaren, utan hundarna...) är inte lika förtjusta i vintern som vi är... Vyerna går bara att avnjuta genom fönstret där de sitter och drömmer sig bort till stora sommarängar där man kan springa utan att få kall snö på tassarna.

Någon grad och snö fungerar, men när det ligger och svirar runt 10 minus kan inte de små nakna vara ute mer än "på rast" och man kan se deras "ut-längtan" efter långa promenader växer i själen... Snart, små rackare! Snart är det vår igen...

Tack till "min familj" som kom och gratulerade mig på min födelsedag, jag är så nöjd med alla mina presenter, det blev många fullträffar, det märks att ni alla känner mig. Och tack älskade små gose-barn för de fina teckningarna jag fick när ni serverade frukost på sängen på min 28 års dag! Och tack fantastiske Henke, min hjälte, även om jag inte fick någon present så lever jag fortfarande på lyckan av den bästa julklappen, och lyckan över att ha "vunnit" ditt hjärta.

28?! Härligt!

Tänk vilken kris jag haft, panik över att snart fylla 30 år, att jag med min "trötta-knakiga-smått-krympta-hjärna" som fortfarande verkar lida av havandeskapsförgiftning, räknat fel och trott att jag fyllde 29 nu! Har till och med skrivit det i min kalender! Så nu är jag överlycklig över att "bara vara" 28! Ett år extra innan 30-strecket fick jag helt plötsligt!

Så ni som svarar på frågan: "Hur mår Helen nu för tiden?" svarar ni "bra" så ljuger ni! Och detta är bara ett av alla de bevis i mängden jag har mot mig själv!

Vinterbus och massa mys, från oss alla, till er alla!

Hjärtliga kramar

familjen på Tallbacka