Pippi-liten!

Som 2,5 åring är världen stor, spännande och ibland orättvis. Kanske går det aldrig över, jag kan fortfarande känna likadant fast på ett annat sätt. Våran lilla Adela har faktiskt ända sen hon låg i magen varit väldigt snäll. Glad, omtänksam, rolig, nyfiken och alldeles alldeles underbar med sin lilla kropp och lockiga änglahår, härliga berättelser, påhitt och fantastisk fantasi!

Men de senaste veckorna har vi upptäckt en ny sida hos vår lilla guldlock -ilska.

Hornen kan man nästan skymta i pannan ibland när hon välter möbler, kastar skor eller sputtar på golvet när något gör henne motstånd.

Första utbrottet kom -helt chockartat- vid matbordet en dag för ett par veckor sen... När hon skällde ut oss en efter en... Vi visste inte vad vi skulle säga eller göra. Hon fick sitta i trappan två minuter och tänka på hur man uppför sig, från hallen hörde vi hur hon klagade ilsket över "staffet", över oss och över maten...

Nu hajar vi vad trotsålder är! Kul!

För det mesta är hon ju som tur väldigt glad!

...och ibland ledsen när man är för liten för något man vill göra men inte får eller kan...

...och som sagt: att vara arg är Adela bra på med!

Ett förslag på att visa missnöje är att hälla ut "tända-i-spisen-lådan" och sparka runt sakerna som ramlar ur...

Men går ilskan över av förödelsen så plockas allt upp och återställs med ett aningen fjäskande leende!

Rymma är också kul. eller att släppa ut hundarna utan en vuxens översikt, så det gäller att låsa dörren -och gömma nyckeln, för hittar hon den har hon inga problem att smita ut eller låsa in sig! Pill-fia!

Tack för idag, hörs och ses snart igen. Och skänk gärna en tanke åt Alfred på torsdag den 5 november, då är det dags för operation igen om han är frisk! *håller tummarna för lilleman*

Kram!