Det lider mot slutet...

...av 2009 års semester. Det är med tyngda hjärtan de sista dagarna tillbringas tillsammans innan verkligheten börjar snoka i hörnen här hemma igen.

Vår semester på Öland slutade inte på topp... Fick avbryta den nästan 1 vecka före planerat. Dels pga hemlängtan, av barnens konstanta gallskrik av längtan efter sin mormor och morfar. Dag som natt.

Dels av vädret. Dels av våra gästers förhinder som inte kom och gjorde oss sällskap. Dels... av två smått uttråkade barn som hade utforskat allt som gick...

Nedan är Adela nyuppgrävd från farmors rabatt!

Det var här bulan i pannan kom till... Lillan damp rätt ner i stentrappen med pannan först och trillade rakt ner i rabatten! Stora svarta (?) tårar rullade ner för de jordiga kinderna när vi la ispåsar mot huvudet...

Så vi åkte hem igen. Tillbaka till vårt underbara, vita, vilda, vackra, vardagliga hem! Som vi längtat!

Tillbaka till "arbetet" för mig... Barnen till sina saker, äntligen!

Men fortsätta blogga gör vi så klart, var vi än är!

Med nya foton tas då och då, som sedmera läggs ut på nätet för er att kika på...

Kortet nedan... Härligt va?!

Alfred hade en prick, som visade sig vara en skorpa, på näsan som pillades bort. Plåster blev nödvändigt -och det blev ett med "Tiger" på.

"-Super-hjälte-plåsterna var slut, men annars hade man blivit så här stark om man hade ett super-hjälte-plåster på sig!" säger han.

Å, nej. Sjuk. Missar dagis-starten!

(Fel barn också. Det är den som älskar sitt dagis. Alfred hade nog blivit överlycklig för feber och blåsor om han fick stanna hemma från dagis)

Lillan har ju blivit sjuk i en otäck barnsjukdom. Små blåsor, svullet tandkött, blodiga sår inuti hela munnen, och på tungan. "Höstblåsor" kallas det visst. Hon har haft feber och inte ätit på över en vecka... Ligger mest i soffan, ingen lust till någonting... Men att gosa lite är inte fel, gärna med lill-hunden Doris som ärkärvänlig och snäll...

"-Har du också svid på tungan?" undrar Adela och spärrar upp munnen på sin kära fyrbenta vän.

Blåsorna är inte borta, men såren börjar läka så lite fil kan slinka ner i munnen och mätta den lilla magen... Då orkas det minsann busas lite...

..någon som alltid är öppen för bus. Fast egentligen mest bråk och brottning -är prins Alfred! Pappa är bäst att ge sig på, han är stor och stark och det går att vara mer våldsam då! Av någon anledning anses detta som skojigt!

Medan det snurrar en liten tanke i mitt huvud -varför kan inte mina barn sitta snällt och leka på golvet med barnleksaker? Tänk vilket enkel vargdag det vore, om man faktiskt hann framåt med vardagsbestyr ibland, istället för att bara hålla emot ett upp-spottat kaos av saker, damm, tvätt, post, leksaker och renoverings-tillbehör i hela huset...

Min dröm: Att hinna dammtorka. Vika tvätt. Hinna röja i lådorna... Städa kylskåpet...

Med våra vildar är jag glad om alla kylvaror hittar tillbaka till kylskåpet runt om i huset när barnen lagt sig så vi slipper kasta förbrukad mat! Jag är tacksam om i hinner rädda den nytvättade tvätten från att bli smutsig igen innan de hunnit användas åtminstone en dag! Och varför är det så kul att måla med tusch på stolarna, tapeterna och soffan???! Vi jagar, tjatar, ber, hotar, gömmer och slänger!

Har inga andra barnfamiljer pennor i huset? Smiskas det barn i hemlighet för att få dem att uppföra sig? Mutas med godis på vardagarna? Valium?

Hur lyckas andra hålla sina barn levandes till vuxen ålder utan bestående men?

*phu*

*skratt*

Kanske är det bara ett olyckligt sammanträffande av mina och Henriks gener? Eller är det tvärtom -ren tur att vi så många härliga knas-gener som strålar samman i de små kropparna, bara att vi är för trötta för att förstå det?

Ändå har vi ju väldigt roligt ihop, vi är som bästa vänner -när vi inte avskyr varann- och skrattar ofta och mycket åt allt påhitt, bus och underhållande som händer. Inte en minut är det tyst, lugnt och stilla innan mörkret omfamnat huset, barnen snarkar och natten smyger sig på. Då hinner man "tänka" igen. Sitta ner någon minut. Bara andas...

...och då kommer längtan tills det är morgon igen, barnen vaknar och det är massa nya hyss att skriva upp i boken, minnas och njut av.

Ett fullständigt kaos fullproppat med kärlek!

Tack för att du följer oss...