Visst kan vi ibland önska att vårt liv vore annorlunda. Att jag som mamma kunde "fungera" något så där, iallafall ibland, att pappan fick mer hjälp att bära det tunga lass som vardagen kräver... Och att barnen kanske kunde vara lite mer fogliga, nöjda och mindre ... busiga och vilda!
Men när allt kommer omkring, och man ser till helheten, så är vi alla otroligt lyckligt lottade. Vi är vid liv alla 4, och om de "ärr" vi kunde drabbas av under de 3 månader av hemskhetens graviditet så bär jag gärna på alla dessa för att skona min dotter, och resterande familj. Vi kunde lika gärna haft både en ängla-dotter och en ängla-mamma i den här familjen. Vi lever, vi är lyckliga tillsammans. Visst vore det bra om hälsan vore med oss, men vi är tacksamma för den liv vi har... Just bara för att vi faktiskt har det.
"Ett barn är ett mirakel väl värt att vänta på.
Nästan ett ännu större mirakel är när de små liven blir två.
Den finaste gåvan av dem alla en mor och en far kan få.
Den tiden går så fort från små små barn, till stor.
Och kärleken bara växer mer än man någonsin tror.
Man hör ihop med varandra, far, mor, syster och bror.
Och även om man kan längta bort från vardagen ibland,
hör vi alla samman av ett gudomligt kärlekens-band.
Och ingen större lycka kan jag någonsin tänka,
än den mina älskade barn oss dagligen skänka."
Vi vill skicka ut lite tacksamhet till alla som står ut med oss...
Både vilda barn, ouppfostrade hundar, brist på julkort, kanske oplanerade presenter och avhopp från kalas osv, vi bryr oss inte mindre nu än innan, men vi orkar/hinner inte visa det längre. Vi kämpar på ett "att-överleva-stadie" och det finns inte så mycket utrymme för annat än just att få vardagen att avklaras, samtidigt som vi måste fortsätta med att få huset i bättre skick så vi kan utnyttja övervåningen och få ordning bland våra saker och kläder. Vad gäller planering, så det blir vad det blir, ett tag framöver. Hoppas att du hittar något att vara tacksam över -att du njuter av det du har, och inte är missnöjd med det du inte har...
Det är vårt nyårslöfte för 2010.
Att överleva och ta hand om varann, att njuta av vårt liv utifrån den situationen vi givits och försöka börja resan mot en försoning med den, för att sen kunna ta itu med problemen och återigen börja planera och skapa en mer eller mindre normal vardagsrutin igen.
Vår nyår var allt annat än festlig och spektakulär -men alldeles alldeles perfekt för oss i år!
Tre-rätters-middag med spel, musik, dans, bada badtunna och fyrverkerier i Månstad.
I väntan på raketer och godis kunde man ju slå in sin storebror och lägga under granen... Tänk, den bästa klappen av dem alla!


Ja, vi är så nöjda med att få umgås med både vilda barn o ouppfostrade hundar o mammor o pappor. Även om det ibland är kaos när vi bor rätt många i "ett rum o kök".
SvaraRaderaSnöbolle ja!...jo, tack den tog bra! "Det var inte jag" sa Alfred, "Det var han" och pekade på sin pappa som skrattade mycket gott åt sin träff.
"Nyårslöftet" gick en gång 10 min o orsakade en sträckning i skinkan. Sen kom "den uthärdige från stan"...då gick den 45 min utan paus. Jisses!!
Men den får gärna flytta hem.
Vi hoppas på ett bra o innehållsrikt 2010.
Älskar er!
Puss puss