Nytt år, nya äventyr, och nya hyss!

Dock-dagis

"-Mamma mamma, ropade barnen, nu har alla små dockorna dött, vad ska vi göra med dem?"

Det har varit en del prat om döden, om att slå ihjäl sig, bryta ihjäl sig osv... Så för att av-dramatisera det hela så svarade jag:

"-Ge dem en liten spruta och väck dem igen!"

"-Nej jag vet, sa Alfred fyndigt och tog i lilla-systers arm, vi låter tigrarna komma och bita dem! Vi kan ju låtsas att det är snälla tigrar som bara bits lite grann och kan väcka di döde". (Gissa vilken film som gått på vår TV om och om igen, tills den är o-spelbar?)

Vi har ett gäng blöjor som inte passade lillans stjärt så bra så de använder hon till sin Ida, (En Rubens barn docka, som är ganska bred över stussen), men just Ida låg kvar uppe och två mindre dockor fick vara på dock-dagiset...

...men den stora blöjan passade inte till dem...

Hmm, om inte blöjan passar dockan, kanske den passar på Adela?

...för stor för både dockan och Adela, men kanske kan det finnas en annan liten (?) rumpa blöjan passar på?

Aha! Perfect but!

Ja, alltid är det bus på gång!

Adela klättrade upp på mig när jag halv-låg på soffan, stod raklång upp på min mage och gjorde ett litet skutt. Skrattade av min halv-busiga-och-halv-missnöjda-grimas och gjorde ett par skutt till, fram mot bröstkorgen. Nu blev hennes bus-glimt mer allvarlig... Hon borrade ner sina hälar när hon landade efter ett skutt på bröstkorgen och det gjorde ganska ont så jag kved till och rynkade pannan...

"-Adela, så får man inte göra! Ser du inte på mammas ansikts-uttryck att det gör ont?!" skyddade pappa Henrik.

Adela log med fjäskande min, och tittade på mig. Drog in ett djuuupt andetag och blåste mig i ansiktet.

"-Så, nu gör det inte ont längre..." sa hon och klättrade nöjd därifrån.

I julklapp gav jag biljetter till hela min söta familj till "Disney on ice", där mängder av Disney-figurer dansar, sjunger och konst-åker. Eftersom Alfred har blivit en helt ny liten kille efter operationen (fast egentligen är det ju "bara" hans humör och kommunikationsförmåga som ändrats) hoppades jag att denna gången få en lyckad familje-upplevelse, utan panik-skrik, krig och desperata handlingar... Som de flesta andra familjer verkar kunna ha och njuta av tillsammans.

Min önskan besvarades! Tusen falt!

Alfred njöt nöjd och underbar under både resan dit, under 10 minuters-promenaden från parkeringen i -15 grader kallt, under hela föreställningen, pausen och tills vi satt i bilen hem... Då kom ett trött gnäll-skrik om mer välling, och efter ett stopp på en mack så var även det skriket ur världen.

En tung cement-klump har lättats från mitt hjärta. Drömmen har slagit in, att det var en fysisk åkomma som orsakade hans utbrott -istället för ett genetiskt, iallafall en gång, och det är jag mer än lycklig för! Bäst av allt var "Peter Pan"-showen, då gungade vår egen lille pirat med i sången och försökte sjunga med. Under den allra första sången snappade han upp att alla klappade i takt till musiken, och han kämpade med att klappa samtidigt som alla andra -och hamnade i otakt och klappade när alla andra inte klappade, och var tyst när alla klappade. Under nästa sång fick han lite bättre kläm på det, och det var så härligt att se hur hela hans lilla kropp kämpade med att förstå takt-systemet. Adela förstod ingen takt riktigt, hon bara klappade och klappade, och dansade med till musiken och kollade fascinerat på de duktiga åkarna.

Det var inte lätt att fota de otroliga scenerierna... Lättare att fota de små köld-bitna små när vi ÄNTLIGEN nådde bilen efter showen.

Souvenir-shopping blev det som belöning för barnens fantastiska uppförande!

Vi frös efter promenaden i blåst och kall snö till bilen, och vi var alla ganska trötta efter en lång resa och en stor upplevelse bland mängder av folk... Adela ropade:

"-Men stäng dörra´!" när jag öppnade så vinden med snö for in i den ännu kalla bilen för att fota lite...

Pappa gör varsin flaska "hemfärds-välling" i det behändiga "uteköket".

På söndagen sen var barnen lite småtrötta, men ändå väldans nöjda. Alfred fick börja på skridsko-skola i Nittorp (dags att börja öva på att göra mig till en hockey-mamma, när jag inte fick bli en hockey-fru) Han och Henke åkte iväg hela förmiddagen, och kvar var jag och lillan hemma. Men inte är det trist för oss, för Adela är underhållande! Hon spelade och sjöng för mig... Gitarren gick även att använda som både piano, fiol och trumma -förutom vanlig gitarr.

När brodern kom hem så började de pyssla, och färglägga.

Det gjorde de hela kvällen sen... Pluttrandes nöjda intill varann med sina fantastiska funderingar. Adela har precis börjat hålla ordentligt i pennan och färgen hamnar där hon vill -nästan iallafall. Hon övar och övar!

Annars händer det väl inte så mycket... Renovering, möblering, sortera, slänga, slipa, fixa, spackla, bära, planera, nagel-tappning efter inflamation, förkylning, vardags-sysslor, läkarbesök, inventering, bokföring, fylla i försäkringskassan, betala räkningar, komma ikapp med tvätten, röja ur och sortera garderoberna osv, osv, osv i evighet och evigheter... Å, just det ja, vila med! Måste hinna vila lite med!

"-Tada!" ropar Adela när jag kom upp till övervåningen igår.

"-Här jobbar jag och pappa i mitt rum..." förklarade hon. Alfreds rum är nästan klart, och Adelas är påböjat, sen tar vi hallen, och sist sovrummet... Sen är det väl dags att fortsätta påbörjat arbete i källaren... Och helst ska allt vara klart innan våren, då är det ute-fix igen som gäller, vi har både lekstuga och staket att måla och renovera klart. Jag kan fortsätta berätta mer som måste ta vår energi...??!!

Hon demonstrerade både slipning och att hon var lamp-ansvarig så pappa kunde se vad han skulle jobba med.

Alfred har ett litet favorit-trick. Han säger att han nyss tvättat fötterna och så ska man lukta om tårna luktar "racerbils-schampo" eller vanlig tvål... Eller bara gott.

Så får man lukta på tårna han sticker fram, han vickar dem mot näsan, och ofta luktar de lätt tå-fis efter en dag på dagis, och grinar illa och rynkar näsan, så skrattar han gott, och ropar på den andra föräldern...

Bråkar pappa om illa-luktande tå-fis, så är det ju lätt att hitta på mer bus! Som att leka potta med pappas jobbar-kängor! (Pappa vågar knappt kolla på dem när de leker både potta och svans med hans skor, är rädd att de inte kan hålla tätt just dessa minuter... Då blir jobbardagen inget vidare trevlig för pappas tå-fisar nästa dag... )

Vi vill önska god fortsättning och hoppas att alla har landat i en mysig vardag igen. Sköt om er, lek och ha kul, det ska vi försöka ha utifrån de förutsättningar vi givits!

All lycka!

Hjärtliga kramar

familjen på Tallbacka